”Jag har amorterat på livet. Stått längst bak i kön. Aldrig tatt semester eller tagit ut nån lön. ”

Mikael Rickfors gamla låt från 90-talets spelar i mina öron. Jag drömmer mig som bort till en annan värld, en annan tid, medan jag går där och plockar tvätt, diskar, plockar i ordning och ja, bara väntar på att det ska bli kvällen och att barnen ska vilja komma in och vara inne för natten.

Funderar på orden. Smakar på den. Vad menas med att ha ”amorterat på livet”? Är livet ett lån som man amorterar hårt på, och inte en gåva att göra något bra av? Och när ska jag ”amortera på livet”; när jag är ung, eller ska jag se ålderdomen och dess krämpor som en återbetalning på livets lån?

Jag gillar låten och jag gillar texten. Jag måste lyssna på den om och om igen. Måste få den att sjunka in. Reflektera den några varv. Jag gillar känslan som låten andas; ”jag har slitit hårt och betalat av min del av skulden och nu ska jag bara lätta fram på mina vingar”……… 

På ett sätt känner jag igen mitt eget liv. Fast jag vill nog vid en närmare eftertanke inte säga att jag amorterat på livet, utan att jag investerat i livet.  Jag hoppas väl någonstans att det ska ge utdelning. Fastän man kan aldrig begära något sådant. Eller sätta sig i ett hörn och tjura; muttrandes ”det är orättvist” om vinsten uteblir.

Jag måste verkligen ha någonstans att skriva ner mina tankar. I alla fall en bråkdel av dem. Det florerar ju miljoner tankar i ett hastigt tempo dagligen, där uppe i hjärnkontoret. Jag förstår inte hur jag är konstruerad. Är det bara jag som fungerar så här eller finns det fler? Hur som helst. Jag är nog född sådan. Redan som barn observerade jag vuxna och min omgivning och funderade och reflekterade över varför saker och ting var som det var. Som tonåring hade jag små anteckningsböcker där jag skrev ner funderingar kring svårlösta problem. Det hände att jag var upprörd över någonting och skrev brev till politiker och sånt. Numera är jag betydligt snällare, mer vuxen och absolut inte så benägen att tro att jag vet exakt hur allt ska vara. För det visste jag ju förstås då. Hemma pratade jag såklart politik och kristen tro med mina föräldrar och tyckte självklart att de hade fel i det mesta. Det var fasansfullt att de var socialdemokrater och det värsta av allt - de röstade för EU 1994, när jag var för ung för att få rösta. Det var svårsmält och jag tror till och med jag övervägde att inte prata med dem på ett tag på grund av det. Fast det gjorde jag ändå.  Pappa skakade på huvudet åt min envishet och avslutade alla disskusioner med att "när du blir så gammal som jag så kommer du förstå". Ja, nu är jag snart så gammal som han var då, och ändå "förstår jag inte". Så nu säger han bara att "det går inte att diskutera med dig!" och så var det punkt på det samtalet. Jag var bokslukare och i kyrkans ungdomsgrupp hade vi ofta samtalskvällar kring olika ämnen. Givetvis hade jag invändningar jag tog upp; och de andra tyckte det var roligt att det blev nästan som en standardfras; "Jo jag läste i en bok att............". Nördig på riktigt alltså.

Så...jag måste skriva. Jag måste verkligen.