”Jag har amorterat på livet. Stått längst bak i kön. Aldrig tatt semester eller tagit ut nån lön. ”

Mikael Rickfors gamla låt från 90-talets spelar i mina öron. Jag drömmer mig som bort till en annan värld, en annan tid, medan jag går där och plockar tvätt, diskar, plockar i ordning och ja, bara väntar på att det ska bli kvällen och att barnen ska vilja komma in och vara inne för natten.

Funderar på orden. Smakar på den. Vad menas med att ha ”amorterat på livet”? Är livet ett lån som man amorterar hårt på, och inte en gåva att göra något bra av? Och när ska jag ”amortera på livet”; när jag är ung, eller ska jag se ålderdomen och dess krämpor som en återbetalning på livets lån?

Jag gillar låten och jag gillar texten. Jag måste lyssna på den om och om igen. Måste få den att sjunka in. Reflektera den några varv. Jag gillar känslan som låten andas; ”jag har slitit hårt och betalat av min del av skulden och nu ska jag bara lätta fram på mina vingar”……… 

På ett sätt känner jag igen mitt eget liv. Fast jag vill nog vid en närmare eftertanke inte säga att jag amorterat på livet, utan att jag investerat i livet.  Jag hoppas väl någonstans att det ska ge utdelning. Fastän man kan aldrig begära något sådant. Eller sätta sig i ett hörn och tjura; muttrandes ”det är orättvist” om vinsten uteblir.